.

Dina ögon fyller mitt liv med färg, du har lyckats bryta barriären mellan det gråa och världen. Snart flyger vi över moln till friheten. Kärleken tar oss dit vi vill.

En meningslös existens på 27 kvadrat.
En längtan efter att bli sedd.
En röst som behöver bli hörd och ett sinne som behöver stimulans.
Vart börjar man när man inte välsignad?

Känslan av att all osäkerhet suddas ut och upphör att existera. Andas in ren kärlek. Du är en magisk varelse, min trygga hamn. Du håller mig flytande.
Ditt ljus bländar mig, halvt blind ser jag bara det goda i livet. Det onda glöms bort, det får någon annan oroa sig över.

Du å andra sidan är halvt döv, du hör vad du vill höra, immun mot de vassa tungorna. Jag är evigt tacksam!

De tre magiska orden känns otillräckliga när de lämnar min mun men vid den totala närheten skriker hela min kropp ut dessa ord, glöden i dina ögon bekräftar dem.

Som en drog!

Känslan. Förvirrande och svekfull. Onödig osäkerhet. Väntan på att bli sviken för att allt annat än svek känns utomjordiskt. Vet du vad kärlek är? Inte jag heller. Men jag vet att du kan bli min räddning, min räddning från mig själv. Smider osynliga planer om framtiden när min blick möter din.
Vågar du ta steget?

Ljudet av små barns fötter.. Mina lät inte , var tyst Andreas, väck inte den björn som sover! Vem var du? Varför? Jag vet fortfarande inte, vill inte.

Jag värdesatte smulorna av medkänsla och ömhet som du slängde på marken, jag slickade upp dom framför dina fötter . När jag kände vindarna av förändring målade du min värld svart igen.
Gång på gång.

Jag har lekt djävulens advokat, försvarat dig när tungor vässats.
Vi såg ju så lyckliga ut.
Bilder säger mer en tusen ord, alla lögner. Dina ögon lurar ingen.
Inte längre.

En sargad själ tog mod tills sig och växte sig stor, hon tog oss i sin famn där jag hörde hemma och beskyddade oss från ondskan.

Vi lärde oss att gå igen, tillsammans, hand i hand. Ärren sitter kvar som en påminnelse om vad livet handlar om.

En resa tur och retur till den allra djupaste avgrund. En snabb visit. Ångestens stank har bytts ut mot en ljuvlig doft av harmoni, hopp och förväntan.

Det är en lång lång väg ner när man promenerar på trottoarerna av kullersten mjuka som ett barns leende längs vintergatan. Men jag har strategiskt placerat ut mina skyddsnät i form av kärleken från de fria själar som står mig närmast, som fångar upp mig i en sfär av trygghet när jag tappar fotfästet och mitt ansikte.

Med ett vidöppet sinne fortsätter jag utforska livets och världens alla aspekter. Vissa erfarenheter krossar mig, andra lyfter mig högt över molnen.
Alla har samma värde.

Målet, oklart. Resan inspirerar.

Jag låter mig inspireras av orden från en man vars tunga är tre gånger äldre än min, som om jag visste någonting om livet. Men jag lär mig, jag lär mig med ögon stora likt de på ett nyfött barn. Jag suger in lugnet och låter intrycken falla ner till avgrunden av mitt sinne där de lagras och bär mig när jag strövar ovanför stjärnorna planlöst mot det okända. Andas ut. Världen som jag tidigare har uppfattat som en kuliss har fått en ny innebörd, dess statister känns inte längre lika genomskinliga. Och jag tackar den store dramatikern för de antagonister han har försett mig med, då de har format mig till denna komplexa individ som jag har lärt mig att bemästra.

Dagarna går fort men nätterna går så olidligt sakta. Ljuset, ljuden och dom genomskinliga människorna distraherar mitt sinne men dom mättar det inte. När staden släcks ner, tystnar, dör så hungrar mitt sinne efter något att sätta tänderna i, något att fylla det eviga tomrummet med. Försöker slå bort dom negativa, svekfulla, förrädiska tankarna men ger upp och låter dom omsluta mig. Strävar efter att nå toppen men det är när jag faller som jag känner mig levande. Odödlig när jag landar, borstar av mig och börjar klättra igen.