Dina ögon fyller mitt liv med färg, du har lyckats bryta barriären mellan det gråa och världen. Snart flyger vi över moln till friheten. Kärleken tar oss dit vi vill.
En meningslös existens på 27 kvadrat. En längtan efter att bli sedd. En röst som behöver bli hörd och ett sinne som behöver stimulans. Vart börjar man när man inte välsignad?
Känslan av att all osäkerhet suddas ut och upphör att existera. Andas in ren kärlek. Du är en magisk varelse, min trygga hamn. Du håller mig flytande. Ditt ljus bländar mig, halvt blind ser jag bara det goda i livet. Det onda glöms bort, det får någon annan oroa sig över.
Du å andra sidan är halvt döv, du hör vad du vill höra, immun mot de vassa tungorna. Jag är evigt tacksam!
De tre magiska orden känns otillräckliga när de lämnar min mun men vid den totala närheten skriker hela min kropp ut dessa ord, glöden i dina ögon bekräftar dem.
Känslan. Förvirrande och svekfull. Onödig osäkerhet. Väntan på att bli sviken för att allt annat än svek känns utomjordiskt. Vet du vad kärlek är? Inte jag heller. Men jag vet att du kan bli min räddning, min räddning från mig själv. Smider osynliga planer om framtiden när min blick möter din. Vågar du ta steget?
Ljudet av små barns fötter.. Mina lät inte , var tyst Andreas, väck inte den björn som sover! Vem var du? Varför? Jag vet fortfarande inte, vill inte.
Jag värdesatte smulorna av medkänsla och ömhet som du slängde på marken, jag slickade upp dom framför dina fötter . När jag kände vindarna av förändring målade du min värld svart igen. Gång på gång.
Jag har lekt djävulens advokat, försvarat dig när tungor vässats. Vi såg ju så lyckliga ut. Bilder säger mer en tusen ord, alla lögner. Dina ögon lurar ingen. Inte längre.
En sargad själ tog mod tills sig och växte sig stor, hon tog oss i sin famn där jag hörde hemma och beskyddade oss från ondskan.
Vi lärde oss att gå igen, tillsammans, hand i hand. Ärren sitter kvar som en påminnelse om vad livet handlar om.
En resa tur och retur till den allra djupaste avgrund. En snabb visit. Ångestens stank har bytts ut mot en ljuvlig doft av harmoni, hopp och förväntan.
Det är en lång lång väg ner när man promenerar på trottoarerna av kullersten mjuka som ett barns leende längs vintergatan. Men jag har strategiskt placerat ut mina skyddsnät i form av kärleken från de fria själar som står mig närmast, som fångar upp mig i en sfär av trygghet när jag tappar fotfästet och mitt ansikte.
Med ett vidöppet sinne fortsätter jag utforska livets och världens alla aspekter. Vissa erfarenheter krossar mig, andra lyfter mig högt över molnen. Alla har samma värde.
Jag låter mig inspireras av orden från en man vars tunga är tre gånger äldre än min, som om jag visste någonting om livet. Men jag lär mig, jag lär mig med ögon stora likt de på ett nyfött barn. Jag suger in lugnet och låter intrycken falla ner till avgrunden av mitt sinne där de lagras och bär mig när jag strövar ovanför stjärnorna planlöst mot det okända. Andas ut. Världen som jag tidigare har uppfattat som en kuliss har fått en ny innebörd, dess statister känns inte längre lika genomskinliga. Och jag tackar den store dramatikern för de antagonister han har försett mig med, då de har format mig till denna komplexa individ som jag har lärt mig att bemästra.
Befinner mig i ett zombie-liknande tillstånd idag, har inte förmått mig att göra något som helst produktivt, att jag ens är vid medvetande är ett under. Jag som hade laddat upp för en lugn och stillsam fotbollskväll men så kommer grannarna och förser en med psykoaktiva substanser av alla möjliga slag och det slutar med att man ligger i fosterställning på badrumsgolvet. Inte för att man måste spy utanför att golvet är mjukt och sådär härligt kallt. Där låg jag ett tag samtidigt som jag hallucinerade om att jag höll på att sjunka ner i en annan dimension innan jag insåg att chipskålen inte var helt länsad, efter en stunds frosseri däckade jag i sängen med kläderna på. Om man ändå ska fira Sveriges seger i ödesmatchen mot Finland kan man lika gärna göra det rätt!
Dagarna går fort men nätterna går så olidligt sakta. Ljuset, ljuden och dom genomskinliga människorna distraherar mitt sinne men dom mättar det inte. När staden släcks ner, tystnar, dör så hungrar mitt sinne efter något att sätta tänderna i, något att fylla det eviga tomrummet med. Försöker slå bort dom negativa, svekfulla, förrädiska tankarna men ger upp och låter dom omsluta mig. Strävar efter att nå toppen men det är när jag faller som jag känner mig levande. Odödlig när jag landar, borstar av mig och börjar klättra igen.
Det är en skrämmande sinnestämning jag befinner mig i just nu, känner mig helt likgiltig och cynisk till livet just nu.
Jag är så less på att sträva efter mål som jag inte ens har satt upp själv, klarar inte av alla krav och förväntningar.
Jag vill gå min egen väg men det är svårt i ett trångsynt och färglöst samhälle, västvärldens tänk är helt tvärtemot mitt eget. Känns som att dom flesta i det här landet är helt insnöade på vad man borde göra istället för vad man själv vill göra.
Jag är inte ute efter någon glamorös livstil, jag bryr mig inte om någon framgångsrik jobbkarriär.
Jag nöjer mig med kärlek och någon eller några att dela alla livets alla magiska upplevelser med.
Men jag tänker inte ge upp min strävan efter total frihet i livet, jag har min egen syn på livets mening och ingen kan hindra mig från att få ut det bästa av det.
'Cause ain't no way I'ma let you stop me from causing mayhem!
Idag känner jag verkligen hur produktiviteten flödar! Har ju varit arbetslös ett bra tag nu vilket jag har varit relativt nöjd med, fram tills nu..
Sen sommaren tog slut har jag varit mäktigt uttråkad och rastlös så det måste hända något snart. Jag skriker efter äventyr!
Det sägs att dom bästa saker i livet är gratis men dom sakerna har jag tröttnat rejält på, behöver mer. Så jag har bestämt mig för att börja jaga jobb igen så att man har råd att ha lite kul.. Idag har jag sökt två jobb som verkar vara riktigt kul så jag hoppas på det bästa!
Ska även börja läsa upp mina betyg så att jag kan satsa på en högskoleutbildning inom kort.
Sitter just nu brevid världens skönaste snubbe och glider, vi har tagit ett x antal groggar. Men visst fan lever vi, vi lever även ett bra jävla liv. Världens bästa andreas, du är grymast. TACK FÖR EN JÄVLIGT BRA KVÄLL, alla som läser detta kommer även att förstå att vi kommer att dricka nästa vecka igen.
Andreas <3 norberg, kung eru kukunge, love you bro. Brother from another mother yo <3
Ja då har jag äntligen tagit tummen ur och skaffat en gitarr! Nu har jag iallafall något att sysselsätta mig med i det väntande höstrusket. Känns dock som att jag har tagit mig lite vatten över huvudet när jag sitter och försöker lära mig att spela Broder Jakob men jag är ändå riktigt motiverad till att lära mig att spela tillräckligt bra för att kunna göra lite covers på mina favoritlåtar. Jag får helt enkelt dra mig upp till växjö snart så att jag kan få lite pointers från min mästare, David "Lorenzo" Claesson!
Vissa dagar är den här staden inte så olidligt dryg att bo i trots allt, inte om man är som jag som njuter av dom små sakerna i livet. Medans det känns som att varenda jävel är i Turkiet osv och glassar runt är jag minst lika glad och nöjd när jag sitter i solen i en park med en baguette i ena handen och en Lucky Strike i andra och bara filosoferar och njuter. Utan det minsta uns av bitterhet.
Sömnlös över något jag borde vara helt extatisk över..
Efter ännu en magisk natt med den senaste besattheten har jag lämnats kvar med den där doften som gör mig svag och en farlig blandning av ångest och osäkerhet.
Det är med en gnutta cynism i själen som jag kommer fram till att jag egentligen inte vågar ge mig in på det här med känslor och kärlek igen, men det är något speciellt med den här varelsen som driver mig till vansinne.
Jag vill så mycket men jag vågar inte låta mig själv njuta av det faktum att mina känslor verkar vara besvarade.
Ju mer jag läser om terrorattentatet i Oslo, ju mer chockad blir jag. Det är skrämmande att det finns så här pass psykiskt sjuka människor ibland oss. Att någon kan vara så kall att man planerar en sådan akt av ondska under en så pass lång tid och sedan genomföra detta på det mest brutala och kallsinniga sätt jag någonsin hört talas om.
Det värsta är att det är så ofantligt många som delar denna mannens högerextremista tankar, även om det är få som är så hjärtlösa att det skulle kunna genomföra ett sånt här hemskt dåd. Hur får man stopp på vansinnet och kaoset? Kommer det någonsin ta slut? Det är svårt att bibehålla min positiva inställning till livet och världen när sånt här inträffar. Men hoppet är det sista som överger människan sägs det, och det står jag fast vid.
Även om jag inte har någon som helst koppling till människorna som har mist sina liv på detta meningslösa sätt känner jag ändå en stor sorg och ångest över det som har hänt. Det faktum att dom drabbade var ungdomar som engagerade sig i politik och samhällsfrågor och att dom flesta förmodligen ville kämpa för ett bättre samhälle har gett min själ en extra törn.
Och även om jag själv inte är aktiv i liknande föreningar, vilket jag dock har funderat på ett tag, så drömmer jag om ett fungerande mångkulturelt samhälle där alla ses som jämlikar. Alla människor är ju trots allt av samma skrot och korn.
Jag förstår att det är många som kommer tycka att det är mainstream och skriva om detta men jag är så sjukt tagen av hela situationen att jag måste skriva av mig lite för debatterna som uppstår efter händelser som denna är något som riktigt engagerar mig. Vilket det inte är mycket som gör.
Ja ni hörde rätt, jag gör en efterlängtad comeback i bloggvärlden! Mitt stora ego klarar inte av bristen på uppmärksamhet längre, dessutom får jag ständigt höra att jag aldrig fullföljer saker som jag tar på mig.
Jag är i stort behov av en hobby och vad kan vara bättre än att försöka utveckla mitt skrivande här på bloggen?
En av anledningar till att jag la ner bloggen är att jag insåg att det är jävligt svårt att komma på saker att skriva om när man inte har någon passion till något för fem öre, nu har jag dock bestämt mig för att inte tänka på vad jag skriver och istället bara svamla på som jag gör annars och hoppas på att det blir begripligt och underhållande.
Nu vänder det! För första gången på länge så har jag verkligen ingenting att klaga på och jag känner hur alla bitar håller på att falla på plats.
Ett återkommande tema på denna bloggen har varit min ångest över att vara arbetslös och fattig men det är det slut med nu! Jag har nämligen äntligen lyckats knipa ett riktigt jobb, som dagisfröken, tro det eller ej.
Ett jobb som jag känner att jag kommer trivas väldigt bra med eftersom att jag älskar småbarn. (På en laglig nivå)
Jag känner att jag har lyckats bygga upp en stabil grund av erfarenhet med hjälp av mina vilddjur till småbröder.
Så jag ser verkligen fram emot att komma igång och jobba lite med vad som förmodligen kommer vara ett väldigt givande jobb!
Jag börjar alltså jobba om några veckor och sen blir det förhoppningsvis rätt mycket jobb ända fram till sommaren och då börjar mitt sommarjobb på Scandic. Som ni kanske förstår så kommer detta leda till ett mäktigt tillskott på kontot som i sin tur kommer finansiera min stora dröm om att fly från denna staden inom en relativt snar framtid. Om inte annat så kommer det öppna upp för en hel del sjuka äventyr i sommar och till hösten!
Utöver dettta har jag även bestämt mig för att överge pojkrummet och börja leva självständigt. Som jag har nämnt innan har jag börjat leta efter en egen lägenhet och nu har jag hittat en som passar och jag hoppas att jag får ett positivt besked snart.
