HAN
Ljudet av små barns fötter.. Mina lät inte , var tyst Andreas, väck inte den björn som sover! Vem var du? Varför? Jag vet fortfarande inte, vill inte.
Jag värdesatte smulorna av medkänsla och ömhet som du slängde på marken, jag slickade upp dom framför dina fötter . När jag kände vindarna av förändring målade du min värld svart igen.
Gång på gång.
Jag har lekt djävulens advokat, försvarat dig när tungor vässats.
Vi såg ju så lyckliga ut.
Bilder säger mer en tusen ord, alla lögner. Dina ögon lurar ingen.
Inte längre.
En sargad själ tog mod tills sig och växte sig stor, hon tog oss i sin famn där jag hörde hemma och beskyddade oss från ondskan.
Vi lärde oss att gå igen, tillsammans, hand i hand. Ärren sitter kvar som en påminnelse om vad livet handlar om.
