andreastidsfordriv

Ju mer jag läser om terrorattentatet i Oslo, ju mer chockad blir jag. Det är skrämmande att det finns så här pass psykiskt sjuka människor ibland oss. Att någon kan vara så kall att man planerar en sådan akt av ondska under en så pass lång tid och sedan genomföra detta på det mest brutala och kallsinniga sätt jag någonsin hört talas om.

Det värsta är att det är så ofantligt många som delar denna mannens högerextremista tankar, även om det är få som är så hjärtlösa att det skulle kunna genomföra ett sånt här hemskt dåd. Hur får man stopp på vansinnet och kaoset? Kommer det någonsin ta slut? Det är svårt att bibehålla min positiva inställning till livet och världen när sånt här inträffar. Men hoppet är det sista som överger människan sägs det, och det står jag fast vid. 

Även om jag inte har någon som helst koppling till människorna som har mist sina liv på detta meningslösa sätt känner jag ändå en stor sorg och ångest över det som har hänt. Det faktum att dom drabbade var ungdomar som engagerade sig i politik och samhällsfrågor och att dom flesta förmodligen ville kämpa för ett bättre samhälle har gett min själ en extra törn. 

Och även om jag själv inte är aktiv i liknande föreningar, vilket jag dock har funderat på ett tag, så drömmer jag om ett fungerande mångkulturelt samhälle där alla ses som jämlikar. Alla människor är ju trots allt av samma skrot och korn. 

Jag förstår att det är många som kommer tycka att det är mainstream och skriva om detta men jag är så sjukt tagen av hela situationen att jag måste skriva av mig lite för debatterna som uppstår efter händelser som denna är något som riktigt engagerar mig. Vilket det inte är mycket som gör. 

Och så stryprunkar man!