andreastidsfordriv

Kan det vara så att den tanken skrämmer mig innerst inne? Jag måste bryta mig ur den comfort zone som jag har byggt upp genom åren. Frågan är bara hur.

Jag har alltid varit fascinerad av människor som åker utomlands för att jobba osv och det har alltid varit en dröm.

Den första personen som inspirerade mig till detta var min morbror som var i min ålder när jag var 6-7 år.

Han var borta i flera månader och jobba på olika ställen i världen, Spanien och Thailand tex.

Redan då vid 6-7 års ålder var jag fullkomligt besatt av tanken att lämna landet och upptäcka andra miljöer och kulturer och de tankarna har följt mig under hela livet.

Trots detta har jag inte varit i några andra länder än Danmark och Polen vilket känns extremt patetiskt och det kanske är min brist av erfarenhet som skrämmer mig. Det faktum att jag aldrig har flugit eller ens tagit mig längre än till Växjö på egen hand kan nog vara en starkt bidragande faktor.

Men jag tänker inte låta något hindra mig, jag ska ta mig bort härifrån och inget ska få stoppa mig!

Skammen av att vara den enda som stannar kvar i den här pisshålan när alla andra drar iväg på olika håll hade varit oumbärlig.

Nej men skämt åsido, jag bara väntar på att rätt ögonblick ska dyka upp och då kommer jag inte att tveka en sekund!

Och förhoppningsvis dyker även rätt person upp för det här är inget jag vill göra på egen hand.

Men först och främst ser jag fram emot en underbar sommar med sköna människor, heldagar på stranden och sjuka fester. Blir nog även en hel del jobb med vilket innebär att jag kommer kunna tjäna tillräckligt för att kunna fly landet när kylan börjar tränga sig på!

Man får följa hans resa mot Alaska, som är hans slutgiltiga mål och där han har bestämt sig för att enbart leva på vad naturen har att erbjuda. Under resans gång stöter han på många udda och underbart fria människor som inspirerar både honom och med all sannolikhet den som tittar. Han lyckas även själv inspirera andra människor på sin färd och det är dessa fantastiska möten mellan människor som inspirerar varandra som påverkar mig och om ni har läst mitt senaste inlägg så förstår ni varför.

Jag blir alltid så tagen av den här filmen för det är precis så jag vill leva mitt liv, jag vill vara fri, jag vill uppleva både fantastiska platser och härliga männsikor. Människor som är öppensinnade och ohämmade av samhällets fyrkantiga normer

Känslan som denna filmen för med sig är för stor för att beskriva med ord men jag uppmanar er verkligen till att se den, det är en fantastisk film som berör och inspirerar.

Och kom ihåg: "Happiness is only true when shared" - Alexander Supertramp

Jag har länge funderat på meningen med livet och har alltid kommit fram till att det finns nog som helst anledning eller syfte. Det spelar liksom ingen roll vad vi gör i livet eftersom att man ändå kommer dö och försvinna in i det eviga mörkret.

Jag har väldigt svårt att förstå hur vissa människor tänker, människor som lägger ner på tok för mycket tid och jobb på tex skola och arbete. jag har ett lysande exempel på detta.

Jag känner en familj där mamman kommer hem från jobbet, där hon enligt uppgift jobbar med siffror, efter kl18 i stort varje dag i veckan, direkt när hon kommer innanför dörren börjar hon att dela ut olika sysslor som ska göras direkt till sina barn samtidigt som hon klagar på att hon har jobbat så länge.

Istället för att bara sätta sig ner och koppla av efter en lång arbetsdag tar hon alltså på sig ännu fler uppgifter och dessutom tjatar sönder sina barn att utföra olika sysslor.

Detta leder till en väldigt negativt laddad stämning som i sin tur ibland leder till stora konflikter.

Den här kvinnan har även en sambo sen en bra tid tillbaka men som bara är hemma över helgerna eftersom att han jobbar på annan ort under veckodagarna. Och istället för att njuta av den väldigt ringa tiden de har tillsammans så ska det byggas staket, målas, fixas med bilen eller så ska tvättmaskinen lagas.

Den här stackars mannen kommer alltså hem tills sin kära sambo efter att ha jobbat stenhårt under veckan och han hinner knappt kliva över tröskeln innan han får en käftsmäll full med måsten.

Då börjar man undra, vad fan är det för liv? Hur kan de vara lyckliga?

Hela mitt liv har präglats av såna här människor, människor som bara har sikte på att få höga betyg, bra utbildning, ett statusladdat och välbetalt jobb som tvingar en att offra mestadelen av sitt liv och garanterat en rejäl bit av själen.

När ska man ha tid att leva? "Det är ju det pensionen är till för!" säger vissa.

Jo men visst, det är ju jävligt kul att åka jorden runt med rullatorn och syreflaskan på hjul i högsta hugg.

"Man får ju semester!" säger andra. Jo men visst, åk du till någon klyschig turistort med dina tre barn som hatar dig för att du alltid lackar på dem för att du jobbar ihjäl dig och se hur kul det kommer bli.

Jag säger inte att alla som börjar plugga direkt efter gymnasiet och sedan börjar jobba direkt inte vet hur man lever, det finns säkert många som kan känna sig lyckliga och ha ett givande liv trots att man jobbar bort en stor del av det. Sen finns det ju de som har väldigt givande jobb och dem hyser jag väldigt stor respekt för.

Människor som har valt att jobba med något som de är riktigt passionerade av. Tex socialarbetare, lärare, läkare, poliser, brandmän, voluntärarbetare, FN-soldater, bara för att nämna några få.

Sen finns det ju roliga jobb som tex modell, fotbollsproffs, författare, skribent, fotograf, dagisfröken, de flesta servicejobb osv.

Min poäng är (vilket kanske är lite oklart) att jag tycker att det är för många som är insnöade på att man måste jobba stenhårt och offra sig själv för att få ett bra liv. Det finns för många som väljer att jobba med intetsägande och själsdödande yrken. För många som sätter jobb och pengar framför viktigare saker här i livet.

Jag vill se mig själv som en livsnjutare, även om jag inte har börjat njuta än, och jag har bestämt mig för att njuta av livet till det yttersta. Man lever bara en gång sägs det och jag tänker ta vara på varje sekund av det.

Jag tänker uppleva världen, suga i mig alla olika kulturer. Jag tänker njuta av god mat och goda människor.

Och när jag är redo, tänker jag utbilda mig till något som jag brinner för. Jag vill jobba med människor och jag vill känna att jag växer som person varje dag jag går till jobbet.

Ett steg i rätt riktning hade varit att fly det här kalla , bittra, själsdödande landet så fort som möjligt!

(Det känns som att jag har missat rätt många argument här, så kommentera gärna om ni har någon åsikt så ska jag argumentera mot det med!)

Efter att ha varit på dekis i vad som känns som en halv evighet känner mig som helt ny människa idag.

Jag har alltid fått höra att en positiv inställning till saker och ting förändrar ens liv till det bättre men jag har aldrig tagit det till mig innan, antar att det krävdes en tripp ner till den allra bittraste botten innan jag började tänka i nya banor.

Jag tackar först och främst min stora kärlek för min nyfunna livsglädje. Dels för henns tålamod under tuffa perioder i mitt liv och dels för att hon tog tag i mig igår. Efter att jag gått ner mig fullständigt uppmanade hon mig till att sluta tycka synd om mig själv och istället försöka se positivt på allt och manipulera hjärnan att må bra vilket tillslut skulle få mig att verkligen må bra.

Igenom hela vårt förhållande har hon predikat om detta och hon är själv ett levande exempel på att det faktiskt funkar, hur löjligt det än låter. Och igår tog jag verkligen till mig det tankesättet och idag är jag lättad och strålande glad, nästan extatisk. Vilket har varit ett sällsynt fenomen i min tidigare tillvaro.

Av en ren händelse så var det föreläsning idag på Folkuniversitet där en Kay Pollak-inspirerad Fredrik Ekdala pratade om i princip samma saker som min respektive hade pratat med mig om kvällen innan.

I två timmar talade han om olika sätt man kunde intala sig själv att vara glad och positiv trots livets alla motgångar och hur man på bästa sätt ska bemöta andra männsikor för att sprida bra harmoni i sin tillvaro.

Allt detta sög jag åt mig på samma sätt som ett barn plockar upp nya svordomar på dagis eller som osäkra gymnasietjejer tar till sig skvaller och skitsnack.

Det få som verkligen känner mig vet att jag ofta predikar om livskvalité och allt som har med det att göra.

Livskvalité är lika med frihet för mig. Friheten som kommer med ett inte allt för krävande jobb och pengar att röra sig med, många sköna människor i min närhet och en speciell tjej att dela livet med. Friheten att bara kunna vara och njuta av världen som ligger framför mina fötter.

Men jag har aldrig innan stannat upp och funderat på om jag faktiskt känner mig fri i mig själv, jag har alltid förlitat mig på att männsikor som står mig nära ska hjälpa mig att hitta rätt i livet istället för att försöka jobba med mig själv och schasa bort de demoner som har jagat mig så länge nu.

Därför är jag så glad över att äntligen inse att sålånge jag kämpar med att känna mig lycklig och att försöka tänka positivt när smällarna kommer så kommer alla andra bitar falla på plats.

Jag tror verkligen på detta och har bestämt mig för att satsa fullt ut på det, idag har jag beställt kay Pollaks bok "Att välja glädje" och Henrik Fexéus "Konsten att läsa tankar" och "När du gör som jag vill" för att verkligen dyka in i ämnet på riktigt.

Man har mer kontroll över sig själv än vad man tror! Om du vill vara lycklig så finns det inte någon eller något som kan hindra dig, mer än dig själv.