andreastidsfordriv

Jag har länge funderat på meningen med livet och har alltid kommit fram till att det finns nog som helst anledning eller syfte. Det spelar liksom ingen roll vad vi gör i livet eftersom att man ändå kommer dö och försvinna in i det eviga mörkret.

Jag har väldigt svårt att förstå hur vissa människor tänker, människor som lägger ner på tok för mycket tid och jobb på tex skola och arbete. jag har ett lysande exempel på detta.

Jag känner en familj där mamman kommer hem från jobbet, där hon enligt uppgift jobbar med siffror, efter kl18 i stort varje dag i veckan, direkt när hon kommer innanför dörren börjar hon att dela ut olika sysslor som ska göras direkt till sina barn samtidigt som hon klagar på att hon har jobbat så länge.

Istället för att bara sätta sig ner och koppla av efter en lång arbetsdag tar hon alltså på sig ännu fler uppgifter och dessutom tjatar sönder sina barn att utföra olika sysslor.

Detta leder till en väldigt negativt laddad stämning som i sin tur ibland leder till stora konflikter.

Den här kvinnan har även en sambo sen en bra tid tillbaka men som bara är hemma över helgerna eftersom att han jobbar på annan ort under veckodagarna. Och istället för att njuta av den väldigt ringa tiden de har tillsammans så ska det byggas staket, målas, fixas med bilen eller så ska tvättmaskinen lagas.

Den här stackars mannen kommer alltså hem tills sin kära sambo efter att ha jobbat stenhårt under veckan och han hinner knappt kliva över tröskeln innan han får en käftsmäll full med måsten.

Då börjar man undra, vad fan är det för liv? Hur kan de vara lyckliga?

Hela mitt liv har präglats av såna här människor, människor som bara har sikte på att få höga betyg, bra utbildning, ett statusladdat och välbetalt jobb som tvingar en att offra mestadelen av sitt liv och garanterat en rejäl bit av själen.

När ska man ha tid att leva? "Det är ju det pensionen är till för!" säger vissa.

Jo men visst, det är ju jävligt kul att åka jorden runt med rullatorn och syreflaskan på hjul i högsta hugg.

"Man får ju semester!" säger andra. Jo men visst, åk du till någon klyschig turistort med dina tre barn som hatar dig för att du alltid lackar på dem för att du jobbar ihjäl dig och se hur kul det kommer bli.

Jag säger inte att alla som börjar plugga direkt efter gymnasiet och sedan börjar jobba direkt inte vet hur man lever, det finns säkert många som kan känna sig lyckliga och ha ett givande liv trots att man jobbar bort en stor del av det. Sen finns det ju de som har väldigt givande jobb och dem hyser jag väldigt stor respekt för.

Människor som har valt att jobba med något som de är riktigt passionerade av. Tex socialarbetare, lärare, läkare, poliser, brandmän, voluntärarbetare, FN-soldater, bara för att nämna några få.

Sen finns det ju roliga jobb som tex modell, fotbollsproffs, författare, skribent, fotograf, dagisfröken, de flesta servicejobb osv.

Min poäng är (vilket kanske är lite oklart) att jag tycker att det är för många som är insnöade på att man måste jobba stenhårt och offra sig själv för att få ett bra liv. Det finns för många som väljer att jobba med intetsägande och själsdödande yrken. För många som sätter jobb och pengar framför viktigare saker här i livet.

Jag vill se mig själv som en livsnjutare, även om jag inte har börjat njuta än, och jag har bestämt mig för att njuta av livet till det yttersta. Man lever bara en gång sägs det och jag tänker ta vara på varje sekund av det.

Jag tänker uppleva världen, suga i mig alla olika kulturer. Jag tänker njuta av god mat och goda människor.

Och när jag är redo, tänker jag utbilda mig till något som jag brinner för. Jag vill jobba med människor och jag vill känna att jag växer som person varje dag jag går till jobbet.

Ett steg i rätt riktning hade varit att fly det här kalla , bittra, själsdödande landet så fort som möjligt!

(Det känns som att jag har missat rätt många argument här, så kommentera gärna om ni har någon åsikt så ska jag argumentera mot det med!)